psykedeliskt

Jag skrev ett långt inlägg. Det handlade om hur mycket Folkuniversitetet betyder för mig.
Det handlade om att Peter sa till mig att man inte skulle gå på den här utbildningen om inte ville bli dansare och att jag läste en artikel om att barn från arbetarklassen ofta tar utbildningar som ligger nära och är enkla att gå. Det fick mig att bli jävligt motiverad och det Peter sa fick mig att bestämma mig för mitt karriärval. Jag ska bli dansare.

Det handlade om hur jag blev inspirerad och fick väldigt många förebilder. Jag blev tokigt kär i Filippa, Thea, Robert och Ninos när de gjorde Re:Coloured. Jag blev tokigare när jag fick se dem dansa mer.

Det handlade om hur mycket jag tycker om mina danslärare. Hur glad jag blev när Magdalena sa "fint flöde" till mig under en diagonal i ettan. Jag minns fortfarande att jag tog i som fan för att jag var irriterad på mina klasskamrater när de drev med mig om att jag ställde mig först i diagonalerna. Jag minns att Sophia också brukade kommentera och säga att jag hade bra energi. Jag minns hur glad jag var när jag läste min första "betygslapp" där det stod VG/MVG. Jag minns ännu mer hur glad jag blev när Magdalena sa att jag skulle få MVG i betyg.

Men det försvann så nu skriver jag ett nytt.

Jag har utvecklats så otroligt mycket. Jag känner knappt igen mig själv. När jag började ettan kunde jag knappt räkna till musiken ordentligt. Jag har ett helt annat synsätt på dans och konst än vad jag hade när jag började. Det här är vad jag har tänkt på de senaste månaderna. Allt jag har fått av Folkuniversitetet och allt jag har att vara tacksam över. Det jag inte har tänkt på är alla människor jag lämnar.

Man går omkring och så får man så många intryck av så många olika människor. Man ser dem och lär känna dem. Det man inte inser är att de också lär känna mig. Jag inser inte att jag själv lämnar avtryck i folks liv. Det är inte bara jag som får intryck av andra.

Jag tittar på ettorna och jag vill så gärna veta hur det går för dem. Jag blir glad av att se att de är bra. Jag blir inte glad av att se att de inte fattar att de är bra. Okej, det var mest riktat mot Johanna och Julia. Jag vet inte vad de andra tycker om sig själva. Jag vet inte hur jag känner mig men det är mest varmt och bra inombords när de skriver fina ord om mig. Jag kan fortfarande inte tro att jag är en sån som folk kan se upp till. Jag är ju en sån som ser upp till andra.

Det är samma sak med utseendet. Jag hänger inte riktigt med när folk tycker att jag är snygg. Okej jag går inte omkring och tycker att jag är ful. Jag tycker att jag ser bra ut och så men att andra människor tycker att jag är snygg känns ändå främmande. Jag har för mestadels i mitt liv varit tjock och överviktig och jag har aldrig tänkt att andra människor tycker att jag är snygg. Det är jag som tycker att andra människor är snygga.

En sak insåg jag inte när jag sökte till Kungliga. Jag insåg inte att jag skulle lämna min klass. Den sista veckan i skolan har det varit så otroligt jobbigt att inse att man skulle lämna allt. Jag har kul med min klass. Jag har jättekul med min klass. Vi skrattar så himla mycket. Min klass är bäst i hela världen. Jag kan inte fatta att det inte kommer att vara så längre.

Det är massa mer saker som jag skulle velat få in i det här inlägget men som jag har missat. Det får bli en annan gång.
Om tre veckor åker jag upp till sthlm med massa grejjer och kollar in min nya lägenhet. Jag tror inte att jag stannar så himla länge för jag har inget där att göra i över en månad. Tre veckor.

P.S. jag insåg nu att jag fortfarande inte har berättat för Olle att jag åker snart. Olle är min bästa vän i hela världen. Fan i helvete, jag har inte tänkt på att att jag åker iväg från henne också. D.S.