I think it might kill me
Hej. idag var det första gången för lite allt möjligt. till exempel något som jag önskade inte hände för sent och något som jag tyckte var fint, men jag får inte säga att det var fint. för då kommer de inte förstå och jag kommer inte att kunna förklara. och jag har märkt att jag tycker om när texten inte har stora bokstäver och när den hänger ihop så som den här gör. jag tycker om när saker är fina. jag tycker också om när saker är mänskliga. jag tycker om dig när du är mänsklig. jag tycker mest om när saker är vackra. så vackra att man måste sluta andas för att verkligen se till att all uppmärksamhet är på det vackra så man verkligen ser hur vackert det är. jag tycker om lustiga texter i fina böcker. jag tänkte skriva den finaste meningen här men jag hittar inte min almanacka som jag hade skrivit texten i. och agnes som sa att man inte skulle behöva en almanacka. så fel hon hade. jag märker också att den här texten är osammanhängande men de flesta utav mina texter är osammanhängande.
vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig. även om jag vet att jag måste glömma dig.
det var en annan fin mening. fast jag tycker att det finns meningar som är fina även om de inte har något med kärlek att göra. det tror jag att det finns många andra som också tycker. jag märker nu att jag bara skriver nonsenstext för att fylla ut inlägget. för att jag tycker att det är fint med mycket text. jag kanske ska visa exakt vad jag vill med inlägget? så att man inte går vilse i allt nonsens. eller inte. för det kanske inte blir lika fint då. då kan jag lika gärna bara skriva ononsens. men då blir allt för uppenbart. jag tycker om dig för att du är du och ingen annan. jag tycker att det känns bra att berätta om problem för vänner och så kan de hjälpa dig att rensa tankarna och frågorna i huvudet.
jag är kär i en ängel.
det är ganska mycket kärlekstrams just nu. mycket joakim & joel -mer av dig, jason mraz - if it kills me och håkan. kära, kära håkan. jag glömde nästan håkan. men nu har jag påminnt mig själv om håkan. det är för att jag inte kan ladda min mp3. jag har inte haft mp3 sen jag var i norrköping sist. knäppt. jag klarar mig ju helfint utan den, precis som jag brukade leva mitt liv innan mp3. där slingrade jag mig ur förklaringen om kärlekstramset rätt bra! anledningen till att jag inte vill förklara det är för att det inte finns något att förklara. vi tittade på uppdansningen idag. jag såg mycket mer balettig ut än vad jag förväntade mig. vet inte vad jag tycker om det. har fortfarande sicklade fötter. skäms över det. men det är inte lika sicklat som bilden från skottland. det jag skulle säga var iallafall att det inte är tiptop i skolan, men det är inte riktigt skit. men man blir fortfarande frustrerad, jag tror inte att den känslan någonsin försvinner. då blir det lite lättare om man omger sig själv med fina saker. istället för ledsna saker som man bara gråter mer av.
det gör ont att veta. lika ont att undra.
det räcker nog med text för idag. det här inlägget blir nog jättefint. men jag tror att min blogg börjar bli redo för några ändringar. men jag förstår ju inte hur man gör. jag vill att den ska vara bredare. och ha en header. men jag fattar ju ingenting. stackars mig, eller stackars min blogg. annars tycker jag att det börjar bli fint härinne. väldigt värt att gå tillbaka och läsa om tidigare känslostämningar. jag borde skriva lika detaljer som nu, då blir det roligare för mig att läsa. lite betoning på mig i den förra meningen. för min blogg är inte riktigt till för andra, den är mest till för mig. inte för att jag tycker att det är fel att andra läser den, men jag fattar inte vad som skulle vara intressant här. om man inte känner mig förstås, för jag läser ju faktist andra personers bloggar, men bara folk jag känner. och knivlisa såklart. jag funderar fortfarande på vad jag ska göra om jag skulle se knivlisa. jag tänker mig att jag springer fram och frågar om hon är knivlisa och om hon svarar ja så vill jag ta en bild. därför är alltid kameran i min väska. och sen vill jag att hon skriver om mig i sin blogg. inte som att hon skulle länka mig, det behöver hon inte. bara nämna att en trogen läsare ville fota henne. och så vet jag att det är jag även fast att hon inte behöver säga det. det här stycket blev konstigt. jag avslutar med en fin bild.
vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig. även om jag vet att jag måste glömma dig.
det var en annan fin mening. fast jag tycker att det finns meningar som är fina även om de inte har något med kärlek att göra. det tror jag att det finns många andra som också tycker. jag märker nu att jag bara skriver nonsenstext för att fylla ut inlägget. för att jag tycker att det är fint med mycket text. jag kanske ska visa exakt vad jag vill med inlägget? så att man inte går vilse i allt nonsens. eller inte. för det kanske inte blir lika fint då. då kan jag lika gärna bara skriva ononsens. men då blir allt för uppenbart. jag tycker om dig för att du är du och ingen annan. jag tycker att det känns bra att berätta om problem för vänner och så kan de hjälpa dig att rensa tankarna och frågorna i huvudet.
jag är kär i en ängel.
det är ganska mycket kärlekstrams just nu. mycket joakim & joel -mer av dig, jason mraz - if it kills me och håkan. kära, kära håkan. jag glömde nästan håkan. men nu har jag påminnt mig själv om håkan. det är för att jag inte kan ladda min mp3. jag har inte haft mp3 sen jag var i norrköping sist. knäppt. jag klarar mig ju helfint utan den, precis som jag brukade leva mitt liv innan mp3. där slingrade jag mig ur förklaringen om kärlekstramset rätt bra! anledningen till att jag inte vill förklara det är för att det inte finns något att förklara. vi tittade på uppdansningen idag. jag såg mycket mer balettig ut än vad jag förväntade mig. vet inte vad jag tycker om det. har fortfarande sicklade fötter. skäms över det. men det är inte lika sicklat som bilden från skottland. det jag skulle säga var iallafall att det inte är tiptop i skolan, men det är inte riktigt skit. men man blir fortfarande frustrerad, jag tror inte att den känslan någonsin försvinner. då blir det lite lättare om man omger sig själv med fina saker. istället för ledsna saker som man bara gråter mer av.
det gör ont att veta. lika ont att undra.
det räcker nog med text för idag. det här inlägget blir nog jättefint. men jag tror att min blogg börjar bli redo för några ändringar. men jag förstår ju inte hur man gör. jag vill att den ska vara bredare. och ha en header. men jag fattar ju ingenting. stackars mig, eller stackars min blogg. annars tycker jag att det börjar bli fint härinne. väldigt värt att gå tillbaka och läsa om tidigare känslostämningar. jag borde skriva lika detaljer som nu, då blir det roligare för mig att läsa. lite betoning på mig i den förra meningen. för min blogg är inte riktigt till för andra, den är mest till för mig. inte för att jag tycker att det är fel att andra läser den, men jag fattar inte vad som skulle vara intressant här. om man inte känner mig förstås, för jag läser ju faktist andra personers bloggar, men bara folk jag känner. och knivlisa såklart. jag funderar fortfarande på vad jag ska göra om jag skulle se knivlisa. jag tänker mig att jag springer fram och frågar om hon är knivlisa och om hon svarar ja så vill jag ta en bild. därför är alltid kameran i min väska. och sen vill jag att hon skriver om mig i sin blogg. inte som att hon skulle länka mig, det behöver hon inte. bara nämna att en trogen läsare ville fota henne. och så vet jag att det är jag även fast att hon inte behöver säga det. det här stycket blev konstigt. jag avslutar med en fin bild.
Kommentarer
Trackback
